Nu får mamma låna min blogg lite och skriva om sitt ääääääälsklingsspel!
Loco Roco, det är ett så underbart härligt spel så jag kan inte nog ”lovsjunga” det! :-) Jag hittade en recension av detta spel som jag lagt in här då den fångade spelets ”själ” 100 gånger bättre än vad jag skulle kunna göra. Jag hoppas Arvid Schultz inte har något emot att jag lånat hans strålande recension hit.
För dej som vill se spelet och kanske prova lite vid datorn (ha ljudet på slaget!)
http://www.locoroco.com/pc/index.php
Mina poäng: Fler än vad som får plats här, stjänstopp! ;O)
Recension nedan är skriven av: Arvid Schultz
Loco Roco (PSP)
Blobbarnas glädjesång
Loco Roco är ett speciellt gäng färgglada blobbar som älskar att sjunga. De lever sitt lugna och harmoniska liv på sin lilla planet tills den dagen då de elaka Moja Mojas kommer och sprider sin ondska.
Jag vet inte om ni känner till det här med blobbars fysik. Men de är väldigt runda och geléaktiga, något som gör att de lätt rullar runt och studsar iväg. Som spelare har man egentligen väldigt liten kontroll över sin Loco Roco. Genom att trycka på både L- och R-knappen får man den lilla blobben att hoppa. Annars får man Loco Rocon att rulla åt vänster eller höger genom att hålla inne L- eller R-knappen och på så sätt tilta världen. Målet på varje bana är att äta så mycket frukt som möjligt, och på så sätt växa sig större, samt att spöa upp Moja Mojas. När man lagt på sig lite vikt kan det vara svårt att komma igenom trånga passager. Det löser man med ett litet tryck på fyrkant-knappen. Loco Rocon delar då upp sig i mindre blobbar som lätt tar sig igenom de minsta av skrymslen.
Lek med fysik
Banorna är stora sandlådor riggade med fällor och fyllda med åkattraktioner. Tankarna förs till Sonic-spelen där delar av banorna går på automatik. Man glider längs lufströmmar, ser hur ett tjugotal småblobbar delas upp i små rör och rullar runt i loopar. Banorna befolkas även av diverse konstiga varelser. Ugglan tuggar Loco Rocosarna och spottar ut dem som fyrkanter eller rektanglar, något som kraftigt försvårar rullandet och studsandet. En annan varelse har långa ben och gillar att stampa på Loco Rocosarna så att de splittras upp i småblobbar. Fantasin har inga gränser, och det är det som gör Loco Roco till ett så fantastiskt spel.
Fantastisk värld Världen kommer till liv med fler färger än jag trodde fanns och designen är som tagen från ett lågstadiebarns ritblock. Det är inte polygoner, det är inte de senaste årens tekniska framsteg. Men det behövs inte. Loco Roco är världens snyggaste spel ändå. Nog för att det finns en gräns över hur mycket chockrosa i kombination med turkos ens ögon kan ta in, men även om det stundtals blir lite i överkant och osmakligt så är det alltid så fantastiskt och spännande att ens ögon inte kan sluta äta, äta och äta.
Om grafiken är fantastisk vet jag inte riktigt hur man ska beskriva musiken. Ett bättre och mer passande soundtrack existerar inte. Till och med Katamari Damacy får se sig slaget. Loco
Rocosarna sjunger med till melodierna och har sitt alldeles egna nonsensspråk. Jag har ingen aning om vad ”Pori nirumpa yamuta, Puru sorekya anchekku, Yamu pirita shuko papurareta, Kar-bankooer-jeg” betyder men nästa gång jag blir alldeles för överförfriskad i kombination med tatuerare precis runt hörnet så sitter det där bredvid fyrklövern. Spelets sex olika Loco Rocos har dessutom helt olika sätt att sjunga på. Den gula sjunger med kaxig barnstämma, den rosa bryter på sexig franska, den blåa försöker efterapa italiensk opera och den röda kör indisk reggae. Jag höjer volymen och bara sitter still och tittar på när Loco Rocosarna hoppar runt och sjunger.
Glädjebomb
Loco Rocos alla delar är helt galna men går ändå ihop till en fantastisk helhet. Musiken, grafiken, rullandet och studsandet känns helt självklart tillsammans. Jag blir svald av en jättepingvin, sjunker ner i flimmerhår, hoppar över tänder och svävar på maggaser samtidigt som min rosa blobb sångviskar poetiska nonsenssord till knarkad J-pop. Det är en uppenbarelse. Här vill jag stanna kvar för alltid. Det enda som gör att Loco Roco inte får full pott är att banorna ofta är väldigt lika varandra och att man fort blir väldigt mätt. Men då tar man såklart bara en liten paus och så kommer hungern tillbaks. Trots att jag rullar igenom spelets fyrtio banor på bara fem timmar så återkommer jag för att äta varenda liten frukt, hitta varenda liten minigubbe och samla varenda liten pryl till mitt Locohus. Det är ett stort projekt. Och om det är något man vill så är det att återvända till den fantastiska Loco Roco-världen. Om än bara för att sitta där med hakan nere vid fötterna och titta på när Loco Rocosarna sjunger och skuttar runt.
Agnes har nu på två små kvällar lyckats spela RÅTTATOUILLE från början till slut och detta på mycket kort tid i och med att hon inte får sitta och spela hur länge som helst. Hon tar sällan en bana på mer än ett försök och liksom stannar inte någonstans utan bara springer på. Jag klarar absolut inte detta utan att trilla ner i både hål och annat, trillar ner för kanter etc.
